Hur en människa som vaknat till insikt kan leva

Målsättningsprogram för Gröna Förbundet för Livets Beskydd 2007

 

Förbundet presenterar här grunderna och riktlinjerna för ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle. Detta samhälle skiljer sig markant från vårt nuvarande ohållbara samhälle, som baserar sig på ekonomisk tillväxt, konsumtion, konkurrens och felaktiga uppfattningar om god utveckling och människans plats på jorden.

 

Inledning

1. Världsåskådning och livets mening

2. Etik, religion och djupekologi

3. Befolkningsmängd

4. Kollektivitet

5. Självförsörjning och arbete

6. Näringar

Lantbruk och husbehovsodling

Skogsbruk

Fiske och jakt

Samlande

7. Tillverkning av förnödenheter

8. Byggande och boende

9. Energihushållning

10. Kommunikationsmedel och transport

11. Lagstiftning

12. Förvaltning och statsmakt

13. Penninghushållning och byteshandel

14. Hälsovård

15. Uppfostran och utbildning

16. Forskning och vetenskap

17. Konst

18. Miljö, natur och naturskydd

 

Inledning

I denna publikation definierar Gröna Förbundet för Livets Beskydd rf. de principer enligt vilka människan kan bygga ett samhälle anpassat till biosfären, d.v.s. ett samhälle som inte förintar sig självt eller sin omgivning. Även människans framtid är beroende av att jordklotets organiska natur – biosfären – bevaras. Naturskydd och återställande av den ekologiska balansen utgör inte enbart basen för en alternativ livsstil utan en nödvändighet, den enda möjligheten till överlevnad.

Överlevnad kräver att människan förändrar sitt tänkesätt och tillägnar sig en ny naturenlig världsbild, ny etik och samhällsfilosofi och framför allt förändrade levnadssvanor. Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen löser inte de allt mer utbredda ekologiska problem som människan förorsakat och som dogmen om kontinuerlig tillväxt och den internationella konkurrensen åsamkat biosfären. Människans enda möjlighet är en snabb anpassning till den ändliga omgivningen och naturens livsvillkor. Detta innebär samtidigt en meningsfullare social kultur och ett meningsfullare liv.

Människan är en del av naturen, men hon har förlorat samhörighetskänslan med andra arter och den omgivande naturen. Samtidigt har människan förlorat den känslighet, levnadsvisdom och etiska värdighet som hör henne till, med hjälp av vilka hon kunde leva utan att förinta liv och de strukturer som uppehåller livsformernas mångfald.

Människans nuvarande världsbild och samhällsutvecklingen baserar sig på den felaktiga föreställningen, att människans och den övriga naturens intressen står i konflikt med varandra. De principer och den livsform Gröna Förbundet för Livets Beskydd här beskriver baserar sig dels på de värden som är gemensamma för alla organiska arter, dels på de värden som är specifika för människan, utan att stå i konflikt med den omgivande naturen.

Vi måste nu lära oss se hur en hållbar livsstil, som är möjlig för mänskligheten, gestaltar sig. Vi måste sluta förinta och skada naturen, naturens hälsa och mångfald måste återställas och en mosaik av lokala, naturanpassade samhällen födas. Som jordklotets självsvåldiga härskare är människan ansvarig för sin utvecklings riktning och därmed även för huruvida livet på jordklotet bevaras eller ej.

Människans vetenskapliga och tekniska inverkan på naturen, i syfte att naturen skall motsvara finansvärldens växande behov, har lett till ett hårt och teknologiskt samhälle. Detta samhälle förintar naturen och underkuvar även människan, degraderar henne till en oansenlig del av ett världsvitt maskineri, till ett medel för konsumtion och produktion. En dylik kultur erbjuder inte ett människovärdigt liv. Den ekologiska och den sociala synvinkeln förenas, ty en naturanpassad och materiellt sett knappare livsform erbjuder ett socialt sett rikare och mänskligt sett meningsfullare liv.

Strävan efter kontinuerlig ekonomisk tillväxt och höjning av den materiella levnadsstandarden samt skapandet av allt större produktionsmaskinerier står i skarp konflikt med såväl människans som den övriga organiska naturens välbefinnande. Den materiella konsumtionen bör anpassas till den lokala miljöns förnybara ekologiska resurser och människans verkliga behov. Vi bör påbörja en medveten och grundlig förändring i syfte att skapa en livsstil som är anpassad till det lokala klimatet och den lokala miljön. Detta innebär småskaliga samhällsstrukturer vari hållbar lokal självförsörjning är den bärande principen.

En ekologisk livsform innebär inte att livet blir torftigt, tvärtom; naturens och kulturens mångfald återställs. Självständiga etniska kulturer har fötts då kollektiv har anpassat sig till sin lokala natur och miljö och sina egna resurser. På samma sätt kan nya ekokollektiv skapa nya hållbara lokala kulturer, som är välanpassade och meningsfulla såväl ur naturahushållnings- som ur mänskligt perspektiv. Naturenliga kollektiv erbjuder den enda hållbara basen för en kultur i vilken värderingarna är goda och visa och förhållandet till livet och miljön sunt. I dylika förhållanden är även gemenskapen mer äkta och varje individ socialt och kulturellt sett betydelsefull.

Allt fler människor överallt på jorden vaknar till insikt om att man bör avstå från nuvarande produktionskultur som förkväver livet och fjättrar människan. Denna publikation är en komprimerad beskrivning av hur ett förändrat samhälle kan gestalta sig. Hur nära idealet vi i praktiken kan nå beror endast på överenskomna målsättningar och gemensamma beslut. Här skisseras främst ramarna för ett idealsamhälle, endast undantagsvis berörs det nuvarande samhället och dess problem. Övergångsskedet behandlas inte heller, för att förverkliga förändringarna bör en separat plan utarbetas.

Det är skäl att redan i detta skede påpeka, att ett nytt ekologiskt samhälle inte bör baseras på ny högteknologi eller på efterhärmning av det förflutna. Varje lokalsamhälle bör finna en livsform inom vilken gamla former, som konstaterats vara goda, harmonierar med ny och god kunskap.

Som nation står även Finland inför ofrånkomliga fakta. Den finländska eliten deltar i utformandet av en centraliserad kontinental nation och en global miljö, vari enhetliga ekonomiska och teknologiska mekanismer kontrollerar såväl människans livsdimensioner som naturen. Centraliseringen av de ekonomiska och politiska strukturerna accelererar och förebådar en framtid då kontinentalnationerna kämpar om jordklotets sista naturresurser. Tecken på detta kan redan ses. Var och en av oss kan bli tvungen att göra fundamentala omvärderingar och val snarare än vi anar.

Människan har alltid sökt livsvisdom. Vad innebär det för människan att finna sin plats och att anpassa sig till sin miljö? Vad innebär det att verkligen respektera livet och erkänna skapelsens egenvärde? Hur skulle ett hållbart samhälle och en hållbar livsstil gestalta sig i vårt land? Dessa frågor dryftar vi i denna publikation.

 

1. Världsåskådning och livets mening

Människans uppfattning om världen kommer antagligen aldrig att vara entydig och fullständig, men det finns vissa grundfakta som kan anses såväl sanna som synnerligen centrala och betydande. Främst framträder det faktum, att livet på jordklotet är unikt.

Fastän jordklotet inte är världsalltets eller ens vårt solsystems utgångspunkt är jordklotet dock för människan världsalltets centrala punkt. För människan må jorden vara hela världen och för henne räcker denna värld. Vi behöver inte mer kunskap om andra himlakroppar, jordklotet är vårt hem som vid sin tillkomst fick livets och andens frö. Vi kan lämna stjärnorna ifred, må de hemlighetsfullt tindra på himlavalvet, för oss finns här på jorden alldeles tillräckligt att undra över, förstå, beundra och hysa omsorg om.

Till ett sunt samhälle och en sund livsåskådning hör varken vetenskaplig-teknisk utvecklingskult eller ekonomisk tillväxtideologi. Vi har sett att dessa inriktningar är ohållbara, de förslavar samhället i brutal konkurrens, förintar naturen och fördunklar människans moral och värderingar.

Människan är unik på många sätt, men ändå en art bland andra inom jordklotets organiska natur. Alla organismer är unika, alla bär livets under och gåtfulla urkrafts kärna inom sig. Människan får stå människan närmast, det är naturligt, men det ger henne inte rätt eller orsak att underkuva andra arter. Alla arter har av livet självt fått samma livsvilja och rätt att leva och må så bra som möjligt.

Människan kan känna empati, medlidande, samhörighet, kärlek. Dessa dimensioner är de värdefullaste hos människan. När känslorna omfattar även andra organismer, den omgivande naturen och hela skapelsen, når vi den andliga vishet som vi nödvändigt behöver för att förhindra att vår utveckling och livsstil leder till förintelse.

Det är kanske lättare att uttrycka vad livets mening inte är, än att med säkerhet och entydigt fastslå vad den är. Med säkerhet kan vi fastslå, att livets mening inte är att förtrycka och skada andra varelser, att förinta naturen, livet och de olika livsformernas existensmöjligheter. Förintelse är motsatsen till livets mening. Kanske detta även antyder, att livets mening är livet självt och dess beskyddande. Livet är till för liv, för födelse, växande, omsorg, kärlek. Slutligen ger döden rum för nytt liv. Närmare sanningens kärna än så här kanske vi inte kan nå.

2. Etik, religion och djupekologi

Etikens och religionernas centrala budskap utformades redan för tusentals år sedan och utgör oersättliga, värdefulla och visa helheter som omfattar allt väsentligt om relationerna mellan människor och om det andliga livet. Men religionernas kärnproblem i praktiken är frågan; hur få mänskligheten att tillägna sig det religiösa budskapet på så sätt, att det faktiskt vägleder människans beteende?

Ovanstående fråga gäller även ekologin. Vad behövs för att mänskligheten skall välja en ekologiskt hållbar livsstil? Det räcker inte med kunskap, det ser vi redan, ty vi har den kunskap som behövs men den styr inte människan i tillräcklig mån. Vi behöver även något mer djupgående, vi behöver god vilja, känslighet, andlighet och en samhörighetskänsla med allt och alla.

Den vördnad inför naturen och hela skapelsen som religionerna, naturfolkens myter och gångna släkten talar om har mycket att lära oss. Vi skall dock inte kopiera gångna tider, ty felsteg har tagits i det förgångna som fört oss i den ödesdigra riktning vi nu ser resultatet av. Vi behöver således även nya perspektiv, som korrigerar eller ersätter en del av de gamla synsätten vilka lett till nuvarande återvändsgränd.

Naturskydd, miljöskydd och djurskydd baserar sig delvis på nya synpunkter som har fötts genom miljökriserna. Då naturskyddets principer ytterligare vidgas och fördjupas föds en ny helhet som kallas djupekologi. Vi kan konstatera, att de principer som framförs i denna publikation är i samklang med djupekologins principer. Om djupekologin får ett stadigt fotfäste och en större utbredning inom mänskligheten, utgör den ett stort hopp om att en avgörande kursändring kan ta början och att kursändringen blir bestående, så att inte följande skara beslutsfattare och nästa generation återfaller i tidigare felspår.

En central princip inom djupekologin är att människan inte har moralisk rätt att tillfredsställa sina sekundära behov på bekostnad av andra arters primära behov. Väsentligt är att etik och morallära baserar sig på ett helhetsperspektiv, som utöver inbördes relationer människor emellan även beaktar människans relation till miljön, naturen och hela biosfären. Mycket nära samma helhet kommer vi, om vi utvidgar traditionell etik, humanism och religion att beröra även människans relation till den omgivande naturen och andra arter.

Gott och ont är inte relativa begrepp. Till ett gott liv hör goda biologiska och andliga förutsättningar. Det som helar, skyddar och uppehåller liv och hela biosfärens existensmöjligheter är gott. Det som fördärvar liv är ont. Mot denna enkla bakgrund är det oftast lätt att skilja mellan gott och ont.

Ett samhälle som anpassat sig till biosfären har all anledning att respektera såväl religiös övertygelse som religionsfrihet. Religionerna, såsom kristendom, islam, taoism, hinduism, buddhism och naturreligioner, har rätt förstådda och utövade upprätthållit andliga värden och moraluppfattningar, undervisat om vördnad för skapelsen och livet, om respekt, rättvisa, anspråkslöshet, ödmjukhet, medlidande, förlåtelse. Alla dessa dimensioner är oumbärliga även ur en djupekologisk synvinkel.

I Finland har kristendomen en traditionell position som det är skäl att bevara, utan att för den skull diskriminera andra religioner. Kristna naturvänner och ekologer verkar för att västerländska kyrkor och trosriktningar skall ta ett reellt ansvar för skapelsen och vakna till insikt om, att det är en överträdelse även mot Gud att skada biosfären. Det strider mot kristendomen att direkt eller indirekt följa de krafter som, inom eller utanför kyrkan, driver den materiella levnadsstandardens, konsumtionens och konkurrensens intressen. Dessa krafter förtrycker människan, förvränger värderingar och fördärvar skapelsen.

Andlig frihet är värdefull, men frihet förutsätter vishet och ansvar. I ett samhälle som regleras av ekonomisk tillväxt och internationell konkurrens existerar ingen positiv frihet, människan är förslavad i ett system som kräver allt större uppoffringar och ansträngningar av henne. Det som i dylika samhällen kallas frihet är egentligen frihetens motsats, nämligen tvånget att konkurrera, producera och konsumera.

Friheten har inget egenvärde. För att vara positiv bör friheten alstra, eller åtminstone upprätthålla, något gemensamt gott. På samma sätt som en fri, orörd natur upprätthåller biosfärens livskraft och balans, bör människans andliga frihet värna om såväl den mänskliga kulturens specifikt humana värden som ansvaret och vördnaden för hela skapelsen. Detta innebär, att människans frihet har såväl biologiska som etiska ramar. Den andliga atmosfären bör vägleda människan att leva i välvilliga relationer till medmänniskan, samhället, den omgivande naturen och andra arter.

Det ekologiska samhället bör även värna om friheten att tänka, skapa och tro. Ett alltför stramt regelsamhälle tenderar alltid att föda starka motkrafter. En viss anarkistisk anda – ”måttlig galenskap” – kan därför accepteras och vara av godo, så länge den följer de etiska principerna att ”leva och låta leva”, att inte förorsaka lidande och inte skada de goda livsförutsättningarna i biosfären.

3. Befolkningsmängd

Varje region bör hysa endast en sådan befolkningsmängd, att regionen huvudsakligen kan leva självförsörjande utan att utarma de lokala naturresurserna eller hota de vilda organismernas existensmöjligheter. Varje region utgör alltså en helhet, vari befolkningsmängden och näringarna bestäms av typen av natur och av klimatet i regionen.

Att öka befolkningsmängden p.g.a. militära, arbetskraftspolitiska, ekonomiska eller andra centraliserade maktsträvanden är onaturligt och skadligt. I fråga om mänsklighetens framtid innebär en stor befolkning ingen reell fördel – tvärtom – ju fler som delar på naturresurserna inom samma region, desto mindre finns att dela på och desto svårare är det att bestående upprätthålla balans i miljön och en god livskvalitet. Överbefolkningen är ett stort och svårt problem.

Den lokala befolkningsmängden bör dock vara så stor, att fortplantning är möjlig utan risk för inavel. I små samhällen är detta möjligt endast genom en viss rörlighet. En positiv inställning till främlingar och utlänningar är av godo, såvida regionens befolkningsmängd, levnadsvanor och övriga traditioner uppfyller de villkor som naturen ställer.

4. Kollektivitet

I ett naturenligt samhälle lever invånarna huvudsakligen i landsbygdskollektiv som själva producerar sina baslivsmedel, kläder, redskap och övriga förnödenheter. I ett gott samhälle är det lokala kollektivets, släktens och familjens ansvar för sina medlemmar en naturlig princip integrerad i det dagliga livet. Sociala tjänster förverkligas genom självständiga sociala strukturer, såsom storfamiljer och kooperativa hushåll. Medmänsklighet och nätverk av grannhjälp är värdefulla och bör ges bästa möjliga förutsättningar av samhället.

En kollektiv familjepolitik ersätter största delen av institutionaliserad socialvård. Samhället bör möjliggöra, uppmuntra och vid behov praktiskt stöda självständig verksamhet som tar ansvar för såväl det egna som andras liv. Samhällets målsättning är att fostra självständiga människor som klarar sig i de lokala kollektiven och som från barndom till ålderdom är oberoende av institutionaliserade livsformer.

Samhället bör främja kollektiva boendeformer, exempelvis storfamiljer som
utöver kärnfamiljen även består av äldre generationer och andra släktingar. En storfamilj utgör förutom boende- och hushållskollektiv även ett arbetskollektiv som skänker sina medlemmar grundtrygghet.

I familjens krets har barn och ungdomar möjlighet att växa in i kollektivet och lära sig det sociala livets viktigaste värden. Åldringarna har en central roll som överförare av kultur, sociala kunskaper och färdigheter. De olika könen får inte placeras i stereotypa roller. Arbetet och det sociala ansvaret bör fördelas rättvist och fördomsfritt, varvid varje individs egenskaper och läggning tas i beaktande.

Samhällets livsnärhet är principiellt sett en återgång till naturenlig humanitet. I kretsen av sina närstående kan varje individ uppleva verklig omsorg från barndom till ålderdom och få stöd i livets kriser och vändpunkter. I släkt- och grannkollektiven har människan en naturlig position och personliga band till många människor.

Dock bör observeras, att det i praktiken inte är fråga om en reproducering av det förgångna. Vi bör ta lärdom av tidigare missförhållanden och i det nya samhället tillämpa de nya etiska, sociala och psykologiska insikter som forskning, erfarenheter och äkta medkänsla frambringar. Vi bör även sträva till att rensa fördomar och diskriminering ur vår kultur. Levnadsvanor och sociala företeelser som åsamkar människan eller naturen skada bör motverkas och förändras med moraliskt godtagbara och fungerande metoder.

5. Självförsörjning och arbete

Arbetet får inte avskiljas från det övriga livet eller från det mänskliga livets grundbehov. Arbetet bör till sin kvalitet vara etiskt godtagbart, förnuftigt och harmoniera med en ekologiskt hållbar livsform. Varje individ bör ha möjlighet att tydligt se behovet av sitt eget arbete och att uppleva sitt arbete som meningsfullt. I ett självförsörjande samhälle kan dessa målsättningar förverkligas på ett naturligt sätt, ty arbetets resultat används antingen av människan själv eller inom det lokala kollektivet.

Arbetet och arbetsmetoderna skall i minsta möjliga mån tära på naturen och dess resurser. Onödiga konsumtionsvaror tillverkas inte, nya behov skapas inte. Reklam varken får eller behöver förekomma i ett gott samhälle, vari människan vet vad hon behöver och var hon finner det.

I ett självförsörjande samhälle är arbetslöshet ett främmande begrepp. Inom all tillverkning prioriteras hantverk och andra enkla och förnuftiga metoder som inte baserar sig på användning av icke-förnybar energi. Under svåra tider, exempelvis dåliga skördeår, är alla tvungna att arbeta mer, under goda tider räcker mindre arbete till. Arbetsbördan bör fördelas så rättvist som möjligt. Fastän fullkomlighet aldrig uppnås, är den gamla visdomen ”var och en bör arbeta enligt sin förmåga och få förnödenheter enligt sina behov” ett mycket gott rättesnöre.

När arbetet som sådant inte längre är ett konstgjort egenvärde eller en avskild del av livet, används arbetskraften inte som maktpolitisk spelbricka. Arbetets karaktär definierar inte heller människans värde. Den som klarar sig med mindre kan arbeta mindre, så länge det inte sker på andras bekostnad.

Effektivitet är inte ett meningsfullt begrepp inom naturahushållning. Ett jämnt och lugnt arbetstempo med välbehövliga pauser och vilodagar är bäst för människan. Ledstjärnan är, att med ju mindre arbete och mindre användning av naturresurser ett fysiskt och andligt gott liv kan uppnås, desto bättre har det lokala kollektivet lyckats förverkliga sina målsättningar.

6. Näringar

Ordlek eller icke, men människans huvudnäring är födan. Om denna sanning fördunklas driver samhällets näringsstruktur vind för våg, utan någon som helst beröring med den biologiska verkligheten. Detta har skett inom den globala marknadsekonomin; födan underkastas verklighetsfrämmande och osunda spekulations- och marknadsföringssystem och produktionen av en enorm mängd totalt onyttiga varor snedvrider ekonomin och arbetsmarknaden. Framställningen av födan bedrivs som storindustri, vilket lett till att lantbrukets livsvillkor och såväl människans som djurens ställning i biosfären drastiskt har försämrats.

I det ekologiskt hållbara samhället baseras anskaffningen och framställningen av föda på ekologiskt hållbart lantbruk, husbehovsodling, samlande, jakt och fiske. Denna målsättning är inte en romantisk utopi, ty även i dagens från naturen fjärmade kultur utgör trädgårdsodling, svamp- och bärplockning samt fiske en betydande del av många människors anskaffning av föda. Dylik personlig naturahushållning betecknas idag som hobby eller rekreation, men antyder även att människan innerst inne vill leva självförsörjande och naturenligt.

Människan bör i så hög grad som möjligt följa en vegetarisk kost, ty denna är etiskt, ekologiskt och hälsomässigt sett det bästa alternativet. Även fiske är ur ekologisk synvinkel en god näring och hälsomässigt sett utgör fisk ypperlig föda, såvida fiskevattnen är rena.

Lantbruk och husbehovsodling

Inom lantbruket, liksom vid all användning av naturens resurser, bör människan ta hänsyn till biosfärens närings- och energikedjors kontinuitet och de biologiska arternas mångfald. Människan bör lära sig att leva i naturen på naturmiljöns villkor.

I en naturanpassad kultur finns småskaliga lantbruks-, trädgårds- och hantverkskollektiv, vilka bedriver odling och tillverkning av förnödenheter som är anpassade till lokala behov och levnadsförhållanden. Samhället bör med lämpliga metoder stöda och uppmuntra alla hushåll till största möjliga självförsörjning. Att inneha en liten odlingslott får inte vara ekonomiskt oöverkomligt för någon. Vid odling bör de arter och sorter som bäst lämpar sig för traktens miljöförhållanden prioriteras. Sorter som är för ömtåliga eller arbetskrävande eller kräver besvärliga specialarrangemang odlas inte.

Lantbrukets viktigaste uppgifter är att upprätthålla lokal självförsörjning och garantera tillgången till rena och hälsosamma basfödoämnen. Att nyttja naturens mångsidighet, utan att riskera den ekologiska balansen, ger människan meningsfullt arbete. Lantbrukets produktionskapacitet bör tryggas endast genom biologiska och främst manuella metoder. Ny biologisk kunskap bör tjäna den lokala hushållningen. Bioteknikens naturvidriga tillämpningar, såsom genmanipulation, förbjuds. En noggrann kontroll garanterar att genmanipulerade livsmedel inte importeras.

Fastän födan i en naturenlig kultur huvudsakligen utgörs av vegetariska produkter och fisk är det skäl att även idka småskalig boskapsskötsel, bl.a. med tanke på åkrarnas gödsling. Den finländska naturens mångfald är till en del ett resultat av de miljöer en gammaldags jordbrukskultur skapat. Av de biologiska arter som idag klassificeras som utrotningshotade i Finland utgör en betydande del betesmarks-, ängs- och hagmarksmiljöernas följearter. Även därför är det av vikt att idka boskapsskötsel. Huvudsakligen skall boskapsskötseln tillgodose behovet av mjölk- och ullproduktion. Boskapsskötseln får inte bedrivas som massproduktion. Djuren bör behandlas väl och ha goda och naturliga levnadsförhållanden. Människan bör respektera djuren och inte kränka deras artegenskaper eller biologiska värdighet.

Pälsdjursuppfödning bör avvecklas helt i den takt det är möjligt att övergå till andra etiskt och ekologiskt sett acceptablare näringar.

Skogsbruk

Skogarna bör användas varsamt och naturenligt, användningen får inte underkuva skogsnaturen genom att förändra dess struktur eller förstöra naturligt uppkomna växtmiljöer. Om vi går förnuftigt till väga täcker skogarna vårt behov av byggnadsmaterial, bränsle och den råvara som behövs för en måttlig pappersframställning, utan att våra skogars ekologiska balans riskeras. Export av trävaror bör ske endast begränsat inom ramarna för en noggrant övervägd byteshandel.

Kalhuggning som metod bör överges och förbjudas. Det bästa arbetsparet i skogen är skogshuggare och häst. Skogsavverkning utförs endast under vårvintern. Skogarna bör få förnyas naturligt, på så vis skapas skogsnatur anpassad till lokala förhållanden. Denna typ av skog tål även bäst verkningarna av dagens föroreningar och klimatförändringar, problem som tyvärr kommer att påverka miljön en längre tid fastän all skadlig verksamhet skulle upphöra.

En tillräckligt stor andel – uppskattningsvis 30 -40 % – av alla skogar och naturområden i landet bör vara skyddade från alla former av ekonomisk verksamhet. Dylika skyddsområden kan cirkulera med långa tidsintervaller, exempelvis 200-300 år. Riktlinjen är en mångsidig användning av skogen. De lokala invånarna bör alla jämbördigt ha rätt till ekologiskt godtagbar användning av skogsnaturen för motion, rekreation och utflykter samt svamp- och bärplockning.

Fiske och jakt

Fiske och jakt har genom tiderna hört till människans levnadssvanor och gör det alltjämt. I synnerhet fiske, om det bedrivs måttligt, hör vid sidan av samlande och småskalig husbehovsodling till de näringar som inte skadar naturens balans och livskraft. Inom fisket, liksom inom alla andra näringar, bör småskaliga och främst manuella metoder användas, metoder som skonar naturen och inte är överdimensionerade i förhållande till de lokala behoven och naturens självreglering.

Fisk bör enbart fångas som föda åt människan. Vi bör lära oss att använda även fiskarter som idag är mindre uppskattade, arter vilkas näringsvärde är gott och vilkas fångst är önskvärd med hänsyn till fiskbeståndens balans. Samhället bör förhålla sig positivt till husbehovsfiske, vilket liksom husbehovsodling och samlande ger människan personlig beröring med naturen och ett gott födotillskott i den livsform som strävar till självförsörjning.

Fiskodling bör inte förekomma, de naturliga fiskbestånden bör bevaras tillräckligt stora. Ur fiskets synvinkel är samhällets viktigaste uppgift att ombesörja att alla vatten bevaras rena och friska.

Jakt kan inte utövas allmänt i samma utsträckning som fiske, ty markfaunans årliga reproduktion är mycket mindre än fiskbeståndets. Dock kan jakt, i synnerhet i glest befolkade trakter, ge ett behövligt tillskott till födan. I den mån kött ingår i födan är jakt ur etisk synvinkel ett bättre alternativ än uppfödning av köttboskap, ty ett djur som fångas i naturen har levt ett fritt och naturligt liv. Småskalig husbehovsjakt avviker inte från naturens ordning. Nöjesjakt är däremot oetisk och skadlig och bör förbjudas.

Samlande

Idag används endast en bråkdel av de vilda växter som är värdefulla som föda och läkemedel. Vi behöver inte importera frukt eller grönsaker, ty våra egna vilda bär, svampar och växter innehåller alla vitaminer och andra ämnen som utöver basfödan är viktiga för vår hälsa. Tillvaratagna och lämpligt förvarade räcker naturens håvor året om.

När naturen är ren och frisk erbjuder den människan stora mängder hälsosam och lättillgänglig föda. Inom den kulturhistoriska forskningen har konstaterats, att människans liv varit allra lättast under samlarkulturernas tidsperioder då naturen var ren, livskraftig och rik. Under dessa perioder levde givetvis betydligt färre människor än idag, således var de som delade på tillgångarna färre och endast den lättast tillgängliga födan tillvaratogs. Idag lämnas oerhört mycken värdefull näring oanvänd i naturen, samlandet kan öka avsevärt utan att naturens balans rubbas.

Samlarhushållningen förutsätter att vi värnar om skogsnaturens mångfald och hälsa och bevarar tillräckligt stora skogsområden i naturtillstånd. Samlandet är ekologiskt och nationalekonomiskt sett förnuftig verksamhet. Samlandet erbjuder även njutning och naturupplevelser som höjer människans livskvalitet och förenar människan med naturen.

7. Tillverkning av förnödenheter

Vid tillverkningen av förnödenheter bör vi sträva till lokal självförsörjning och respektera människans arbete och hantverk. Onödiga produkter tillverkas inte, nya konstgjorda behov skapas inte. Samhället bör kunna styra produktionen och tekniken i syfte att utforma och bevara en tillverkning av naturliga proportioner, ett humant och meningsfullt arbete och en ekologisk livsform.

Den tekniska vetenskapen och forskningen inriktas på att utveckla för Finland anpassad teknik, som bevarar landets och dess regioners självständighet och lokala självförsörjning. Tillverkningen får inte orsaka föroreningar. Riktlinjer för all tillverkning är dels ett verkligt behov av varan, dels varans goda kvalitet och hållbarhet. Engångsartiklar produceras inte. Återanvändning bör utgöra en naturlig princip gällande såväl produktion som konsumtion.

Massproduktion och automation bör förekomma ytterst begränsat och får inte utgöra hot mot naturresurserna, livsmiljön, en förnuftig sysselsättning eller den lokala, naturanpassade kulturen. Även tung industri bedrivs ytterst begränsat; endast vid tillverkning av de allra nödvändigaste produkterna såsom lastbåtar och tåg. Eventuellt kan även bilar tillverkas i någon mån, närmast bussar för kollektivtrafik och lastbilar för transporter.

I vårt land finns redan tillräckligt av metaller och andra råvaror om vi omsorgsfullt tar till vara allt skrot. Behov av gruvverksamhet och import föreligger inte längre.

Näringar och produktion som inte är förenliga med en socialt, ekologiskt och etiskt god livsstil skall inte förekomma, som exempel kan nämnas mode- och nöjesindustri samt turism. Trender, nöjen och resor förekommer även i det ekologiska samhället, men de dikteras inte av kommersialismen, de växer fram ur människans kreativitet.

8. Byggande och boende

Byggandet bör anpassas till den lokala naturen och miljön och respektera de traditioner som de lokala kulturerna skapat under tusentals år. Vid all byggnadsverksamhet bör vi sträva till att spara på naturresurser, energi och byggnadsareal. Husen byggs så gedigna att vi inte slösar med energi vid uppvärmningen. Såväl byggnadsmaterial som uppvärmningsenergin skall vara av lokalt ursprung.

Hus som byggts med god byggnadsteknik och bra material håller väl underhållna i hundratals år. I Finland utgör trä naturligtvis det huvudsakliga byggnadsmaterialet. Det gamla byggnadsbeståndet rivs i regel inte, nya byggnader uppförs endast undantagsvis. Byggnadsverksamheten koncentreras på reparationer och underhåll.

Samhällsplaneringens målsättning är att skapa socialt fungerande, småskaliga samhällen som lever självförsörjande och bevarar sina lokala byggnadstraditioner och kulturlandskap. Varje samhälle bör bilda en sådan helhet, att all daglig verksamhet och alla dagliga förnödenheter finns på gång- eller cykelavstånd.

Verksamhet som kräver specialresurser, såsom sjukhus och universitet, koncentreras till städer och tätorter som dock inte får utgöra metropoler lösryckta från naturen. Till tätorter koncentreras även nödvändig specialiserad verksamhet som är oändamålsenlig i mindre lokalsamhällen.

I tätorterna liksom på landsbygden bör belastningen på miljön vara minimal. Varken vattendragen eller luften får förorenas. Även i och omkring städerna skall det vara möjligt och vanligt förekommande att idka odling och andra basnäringar som lämpar sig för ortens natur. Alla intresserade bör ha tillgång till en odlingslott på gång- eller cykelavstånd från sitt hem.

9. Energihushållning

Varje lokalsamhälle bör sträva till självförsörjning i sin energiproduktion och använda endast förnybara naturresurser på ett ekologiskt hållbart sätt.

På nationell nivå bör total självförsörjning uppnås. Primära energikällor är solljus, ved och annan biomassa samt vindkraft och redan utbyggd vattenkraft som inte skadar naturen. Även geotermisk värme kan i viss mån användas vid uppvärmning av hus, såvida detta kan ske med enkel, nationellt tillverkad utrustning.

Sparsamhet är den viktigaste grundvalen inom energihushållningen. Då vi avstår från all onödig produktion och en slösaktig livsstil sjunker elförbrukningen till en tredjedel av nivån år 2000, utan att livskvaliteten försämras. Vid denna nivå är energiförbrukningen i balans med de verkliga behoven och de lokala, förnybara energiformerna tillräckliga.

Nya metoder och ny teknik bör utnyttjas, dock inte produkter som inte helt kan tillverkas och underhållas med nationella medel och resurser. Vi bör inte heller använda så komplicerad teknik, att den är svår att använda och underhålla utan att anlita expertis.

10. Kommunikationsmedel och transport

I det ekologiskt hållbara samhället avvecklas det nuvarande bilismsamhällets struktur och transportnät. Samhället och dess arbetsplatser planeras på så sätt, att långa arbetsresor och vidlyftiga trafikarrangemang undviks. I samhällen som i hög grad är självförsörjande är trafiken ringa även p.g.a. att varutransporterna är obetydliga.

Personbilstrafiken begränsas drastiskt. Endast den nödvändigaste tillåts, även om icke-förorenande bränslen utvecklas. Inga nya vägar byggs, ty det nuvarande vägnätet är redan betydligt överdimensionerat för ett självförsörjande samhälles behov. Dragkärror, cyklar, häst och kärra samt småbåtar lämpar sig väl för största delen av de transporter som behövs.

I fråga om längre sträckor och tyngre transporter bör tyngdpunkten ligga på tåg- och skeppsfrakt. Ångbåtar och segelfartyg tas åter i bruk. Det är även skäl att återställa indragna tågförbindelser och överväga en omvandling av en del bilvägar till järnvägar. Flygtrafiken bör begränsas till den allra nödvändigaste utrikestrafiken, vilket innebär mindre än en tiondedel av flygtrafiken år 2000. All motorsport bör förbjudas.

11. Lagstiftning

Nuvarande lagstiftning, som stöder kontinuerlig tillväxt och internationell sammanslutning, bör ersättas av en lagstiftning och ett samhälleligt beslutsfattande som främjar en balanserad hushållning, lokal självförsörjning och kulturell självständighet samt skyddar livsmiljön mot ekologiskt skadlig verksamhet.

Med hjälp av lagstiftning bör en slösaktig och oekologisk livsstil försvåras och förhindras, samtidigt som bästa tänkbara förutsättningar skapas för en sparsam och ekologisk livsstil. All betydande verksamhet som inverkar på samhällsstrukturerna och miljön ställs under samhällets förmyndarskap. Alla vetenskapliga, tekniska, ekonomiska och sociala företeelser som skadar eller förintar livet och miljön förbjuds.

Lagstiftningens primära målsättning bör vara att bevara livsformernas mångfald, lagstiftningens rättesnöre bioetisk respekt för livet. Människan bör tillerkänna alla organismer på jorden samma rätt till genetisk existens.

Bioetiken uppmärksammas i lagstiftningen; alla djurarter och individer garanteras möjlighet till ett naturligt liv och en naturlig död. All verksamhet som fördärvar eller manipulerar naturliga livsformer bör förbjudas, i den takt alternativa näringar initieras. Som exempel på näringsgrenar som förbjuds kan nämnas pälsdjursfarmning, burhönserier och intensivuppfödning av köttboskap. Även djurförsök förbjuds, liksom hästsport och andra tidsfördriv som utnyttjar djur för onaturliga och oetiska syften.

Lagstiftningen bör även ange ramar för människornas inbördes relationer. Målsättningen är välvillig samlevnad i stället för avundsjuka och konkurrens. Lagstiftningen bör definiera individens ansvar och i fråga om brottslighet fastställa rättvisa och etiskt godtagbara straff eller andra åtgärder, vars syften dels är att fostra den skyldige, dels att skydda allmänheten. Samtidigt bör även brottens bakgrundsfaktorer undersökas, för att kartlägga vilka samhälleliga och kulturella förändringar som behövs för att eliminera sociala återvändsgränder och den brottsliga verksamhetens lockelse. Brottsligheten minskar då värderingarna förändras, då varje individ inom kollektivet är värdefull och människans livsvärden inte längre är bundna till materiell egendom eller tvångsmässig, offentlig framgång.

12. Förvaltning och statsmakt

Samhällen som är självförsörjande och anpassade till naturen bör ha befogenheter att besluta om sina egna näringar och naturresurser, såvida de upprätthåller en ekologiskt hållbar livsstil och hushållning. Statens förvaltning bör i så hög grad som möjligt decentraliseras och politisk beslutsmakt delegeras till lokalnivå. Det politiska beslutsfattandets främsta rättesnören bör vara vidsynt livsrespekt och ekologi, d.v.s. fredlig samexistens människor emellan liksom mellan människan och den övriga naturen. Besluten bör basera sig på etik, empirisk ekologisk kunskap och vetenskapliga forskningsrön.

Varje lokalsamhälle skall ansvara för sin befolknings socialskydd, fostran, grundutbildning och andra grundrättigheter. Endast de institutioner som ansvarar för landets försvar, allmänna säkerhet, rättsskipning, internationella relationer samt byteshandel och kulturutbyte med andra länder bör verka på riksnivå.

Demokrati förverkligas genom val och vid behov genom folkomröstningar. Allmän och lika rösträtt är en god bas för demokrati. Medborgarna skall ha reella möjligheter att påverka angelägenheter som berör deras liv och livsmiljö, såvida initiativen är uppbyggande och ekologiska. En republik lik den nuvarande är i princip ett gott statsskick förutsatt att samhällets målsättningar förändras, framför allt i syfte att uppnå ekologisk och social balans.

Yrkespolitik, som baserar sig på marknadsekonomi och den kontinuerliga tillväxtens utopi eller gynnar specifika intresse- och samhällsgrupper med egoistiska mål, får inte ges fotfäste i det ekologiska samhället. Personkult kring människor som intar framträdande roller i samhällets offentliga sammanhang bör fördömas och motarbetas. Dylik personkult ger grogrund för maktkoncentration och centraliserade etablissemang samt ger dess företrädare möjlighet att underkuva och manipulera medborgarna.

De ekokatastrofer och kriser som följer i den nuvarande samhällsutvecklingens spår motiverar en stark ordningsmakt i landet. I frågor som rör ekologi och livets omfattande, biologiska grundförutsättningar bör statsmakten kontinuerligt ha en expertgrupp till sitt förfogande. Denna grupp, som består av landets mest kompetenta och seriösa vetenskapsmän, skall i ovan nämnda frågor ha större makt än landets regering.

Staten administrerar kollektivtrafiken, vägnätet, postväsendet, rundradion, bassjukvården, skolväsendet och biblioteksväsendet. Dessa finansieras med skattemedel som uppbärs rimligt och rättvist vid all yrkesmässig verksamhet. Medborgarna bör ha reella möjligheter att påverka för vilka ändamål skattemedlen används, ändamålen bör främja en socialt god atmosfär och en ekologisk livsstil.

13. Penninghushållning och byteshandel

Finlands ekonomiska, samhälleliga och kulturella band till internationella storetablissemang bör brytas och den ekonomiska tillväxtideologin förkastas såväl i teorin som i praktiken. I stället för begreppet ekonomi, vilket fått en självändamålsenlig innebörd med destruktiva följder, är det bättre att använda begreppet hushållning. Hushållning inbegriper inte ekonomins självändamålsenliga och expansiva värderingar och funktioner.

Hushållningen bör anpassas till lokala förnybara råvarutillgångar, den kulturella målsättningen är ekologiskt hållbar självständighet. Utgångspunkter för hushållningen är balans och sparsamhet, varvid produktionen motsvarar de verkliga behoven utan att överskrida de gränser miljöresurserna och de ekologiska förhållandena ställer.

Utrikeshandeln begränsas till utbyte av de nödvändigaste råvarorna i liten skala. Export och import får inte rubba den ekologiska balansen. Hushållningens principer bör trygga ställningen för en ekologiskt hållbar småindustri. Förbrukningen av icke-förnybara råvarutillgångar liksom all verksamhet som är ekologiskt skadlig regleras effektivt, bl.a. genom lagstiftning och beskattning.

Pengar kan användas som betalningsmedel men deras värde bör bindas till påtagliga och ekologiskt hållbara bytesrelationer varvid inflation, valutaspekulation och kortsiktig marknadsekonomi förlorar sin betydelse och upphör. Idkande av byteshandel tillåts. Beskattningen av byteshandeln bör finna grunder som möjligast väl och opartiskt gagnar alla och som är ändamålsenliga ur naturresursanvändningens och den socialt hållbara kulturens synvinklar. Bytescentrum, bytestorg och bytesmarknader kan fungera som baser för en organiserad byteshandel.

I ett samhälle som i hög grad är självförsörjande betjänar bankväsendet och långivningen den lokala hushållningen. Företagen administreras lokalt på ett ekologiskt hållbart och ändamålsenligt sätt, vilket även gynnar invånarna. Samhället satsar inte längre resurser på internationell storindustri och globalisering, som slösar med jordklotets naturresurser och förslavar människan. Däremot stöds ekohushållning och projekt som sparar miljöresurser och upprätthåller självförsörjning. För dylika ändamål skall bankerna eller de lokala eko-kooperativen bevilja lån räntefritt eller till minimal ränta.

14. Hälsovård

Hälsovårdens primära uppgift är den preventiva vården. Ett rent och naturenligt samhälle utgör en sund livsmiljö, vari individen genom hälsosamma levnadsvanor och hälsosam kost älv i hög grad kan ta ansvar för sitt fysiska och psykiska välbefinnande.

Det naturenliga samhället förhåller sig skarpt avvisande till narkotika. Såväl öppen som dold reklam för rusmedel, narkotika samt vidhörande missbrukskultur kriminaliseras. Idrottsformer som är farliga för hälsan accepteras inte. Idrott och motion bör främja ett sunt liv, inte en kommersiell sport- och prestationsindustri.

Det ekologiska samhället motarbetar seriöst och ansvarsfullt osunda levnadsvanor, onödig läkemedelskommers och spekulation med människoliv, för att bestående rensa dylika fenomen ur sin kultur. Skadliga tillsatsämnen i livsmedlen används inte längre, de behövs inte, bl.a. för att födans väg till matbordet blir kortare.

Sjukvården inriktas på öppen vård. Det ekologiska samhället godtar relevanta medicinska vårdformer men strävar bort från en alltför teknologiserad, kemikaliserad och centraliserad vårdindustri samt från den medicinska kunskapens monopolisering. Varje medborgare ges möjlighet att lära sig att själv sköta sin bassjukvård och sin medicinering, varvid främst naturmediciner och naturpreparat används.

Sjukvård och födslar kan ske även hemma. Människan bör ha rätt att dö naturligt i sitt hem omgiven av släkt och närstående. Åldringars och handikappades självständiga liv uppmuntras och stöds. Institutionsvård aktualiseras endast om anhöriga saknas eller om vården i familjens krets är för tung eller tekniskt svår att utföra.

Alla medborgare bör ges förmånlig och likvärdig professionell vård då sådan behövs, vare sig sjukhusen och läkarna är kommunala eller privata. Att frivilligt ta hand om medmänniskor, sköta sjuka och hjälpa handikappade, tjäna sin nästa, är värdefullt och aktningsvärt. Frivilliga insatser bör stödas på lämpliga sätt.

15. Uppfostran och utbildning

Goda kunskaper, färdigheter och traditioner utgör lokal folkkultur, vars målsättning är att upprätthålla ett gott mänskligt liv och bevara naturens hälsa och mångfald. Varje medborgare bör få tillräcklig grundutbildning för att klara sig i sin livsmiljö och ha möjlighet att leva ett självständigt liv. Grundskolorna bör placeras så, att ingen behöver skolskjuts, det skall vara möjligt att exempelvis gå, cykla eller skida till skolan. I synnerhet i de lägre klasserna kan en lämplig lokal person, som har god hand med barn, fungera som lärare även utan formell kompetens.

Inom grundundervisningen betonas lokal kunskap i allt från naturvetenskap till historia, kunskap som innebär personlig kännedom om växter, djur och människor samt att växa in i den egna kulturen. Mycken bildning och kunnighet förvärvas genom egenhändigt utfört praktiskt arbete. Barnen kan, vid sidan av grundutbildningen, delta i sina föräldrars arbete och– om de så vill – på så sätt växa in i och fortsätta sin familjs eller sitt kollektivs yrkestraditioner. Bildningsväsendets främsta uppgift är att överföra det lokala kulturarvet till nya generationer.

Inom varje lokalsamhälle anordnas fritidsverksamhet och nöjen som är förenliga med ekologiska och sociala värderingar. Musik, teater, litteratur, bildkonst, hantverk, föreningar, byafester m.m. berikar människans liv. Därför skall kreativ utbildning främjas och ges tillräckliga resurser.

All utbildning bör främja de självförsörjande regionernas ekologiskt och socialt hållbara livsstil och kvalitativa utveckling. Utbildningen är tillgänglig för alla, inträdesprov och utbildningskvoter förekommer inte.

Inom de lokala kulturerna bör man målmedvetet förhindra att makten koncentreras hos en avgränsad elit och motverka kollektivens uppdelning i olikvärdiga grupper. Bildningen är knuten till människans sociala och ekologiska ansvar. Utbildning och fostran strävar till att skapa kollektiv vari människorna inte tävlar sinsemellan, utan vari välvillighet, samarbete, materiell anspråkslöshet, balans och harmoni utgör karaktäristiska och värdefulla dimensioner.

16. Forskning och vetenskap

Vetenskap behövs i det ekologiska samhället, men samma etiska premisser och målsättningar som gäller för andra samhällsområden bör gälla även vetenskapen. Vetenskapen får inte stå i konflikt med livets kontinuitet. Samhället bör kunna styra och övervaka forskningens inriktning och forskningsresultatens tillämpningar. En hållbar livsform och ekohushållning stöder sig på forskning och empirisk kunskap om såväl naturen som människans kultur.

Vetenskapens viktigaste uppgifter är att främja livets kontinuitet, att producera kunskap om ett naturenligt liv och att observera människans, hennes livsmiljös, den omgivande naturens och andra organismers tillstånd på jordklotet. Även forskning inom historia och konst är viktig. Discipliner som matematik och fysik bör få ny inriktning och omdefinierade målsättningar. De nuvarande tekniska och ekonomiska vetenskapsdisciplinerna med tillämpningar förlorar sin betydelse och avvecklas som sådana.

Etiskt förkastlig forskning, såsom hänsynslöst utnyttjande av försöksdjur, bedrivs inte. Forskning som inbegriper stora faror och okontrollerbara faktorer, exempelvis kärnteknologi och genteknologi, bedrivs inte heller. Rymdforskning e.d. behövs inte, alla resurser bör inriktas på forskning inom jordklotets interna biosfär.

Forskningen bör bedrivas med så enkla medel som möjligt. Vetenskapen bör producera sådan kunskap och teknik som kan utvecklas och underhållas med lokala resurser, medel och redskap.

17. Konst

Konsten existerar inte separat från andra livsområden. Samma vishet och etiska krav gäller konsten som mänsklig kultur i allmänhet. Genom känslomässig beröring, entusiasm, hänryckning och ibland även genom vrede väcker konsten krafter inom människan, krafter vilkas riktning präglas av den urkällas etik ur vilken ifrågavarande konst vuxit fram. Fastän en självklar, svartvit uppdelning mellan samhälleligt god och dålig konst inte låter sig göras, kan konsten vara fostrande eller demoraliserande, splittrande eller helande. Därför är konstens etik ytterst viktig.

Konsten och det omgivande samhället befinner sig alltid i växelverkan. Genom att framsynt, välvilligt och modigt söka, finner man de samhälleliga förutsättningar och verksamhetsformer varmed en positiv, skapande och ömsesidigt andligt berikande växelverkan nås.

I en sund och positiv atmosfär, som inte är skenhelig, fördomsfull eller stelnad i sina former, föds även i mindre samhällen ett spektrum av kultur, konst och underhållning. Dessa tillför kollektivet den färg och det salt som människan även behöver för ett gott liv. Härvid, liksom i andra sammanhang, är mångfald berikande och utrymme finns även för sund anarki inom rimliga gränser.

Som konst bör inte enbart ses de konstformer som professionella eller halvprofessionella konstnärer utövar. Genuina konstuttryck finner vi även i vardagen, i bruksföremål, byggnader och gårdsmiljöer, i egna sånger, i förmågan att berätta, använda ordspråk, tala färgrikt och uttrycksfullt. En alltför entydig uppfattning om konsten ger inte utrymme för kulturell mångfald.

Den omgivande miljön är betydelsefull. Det är lika illa om den bebyggda miljön är förfallen och samhällets värderingar kaotiska, som om all mänsklig verksamhet är rigoröst organiserad och miljön polerad till ytterlighet. I båda fallen blir människan frustrerad och förlamas såväl moraliskt som konstnärligt. Även närheten till orörd natur är av största vikt. De flesta konstnärer hämtar inspiration och skaparkraft ur naturen.

Konstens förutsättning är inte teknik, artificiellt skapade yttre ramar eller påkostade utrymmen. Hela samhällets väsen, kollektivens egna traditioner och de lokala livsformerna är involverade i konsten. Konst får inte utgöras av artiklar, tjänster eller upplevelser som säljs och köps enligt marknadsekonomins lagar. God konst är autentiska livsyttringar som gror ur en jordmån, atmosfär och livsstil som frigör människans ögon att se, öron att höra och hjärta att känna livets värde och sällsamhet, i alla dess nyanser.

18. Miljö, natur och naturskydd

Behovet av naturskydd är en konsekvens av en förvriden världsbild en destruktiv livsstil. Ursprungsfolken kände inte till begreppet, det behövdes inte, ty i naturen fanns inga fiender eller hot mot vilka den behövde skyddas. Det är tragiskt om än förståeligt, att biosfären hotas av just den art som ser sig själv som den mest utvecklade och tror sig behärska naturen och alla dess organismer. Biosfären och människans kultur befinner sig nu i ett sådant tillstånd, att naturskyddet måste lyftas fram som mänsklighetens allra viktigaste verksamhetsfält. Vi har förlorat mycket av vår samhörighetskänsla med och vår instinktiva vördnad och respekt för den omgivande naturen och andra arter. Därför måste vi utveckla och utvidga naturskyddet. Naturskyddet får inte utgöra ett separat delområde som konkurrerar med annan verksamhet i samhället, naturskyddet bör finnas med i allt, utgöra utgångspunkt för och den primära synvinkeln i verksamheten inom de flesta av människans livsområden. Även ur människans framtidsperspektiv sett är naturskyddet nu viktigare än något annat verksamhetsfält.

Naturskyddets utgångspunkt är naturen som helhet, dess hälsa och mångfald, inte nutidsmänniskans inskränkta och kortsynta strävan efter fördelar. Argument som ”naturen måste skyddas så att även kommande generationer får njuta av den” avslöjar människans egocentriska inställning. Naturen skall skyddas för sin egen skull. Människan är en del av , hon ör införliva en genuin samhörighetskänsla med allt och alla, en livsåskådning enligt vilken människan och naturen inte existerar separat.

Att beskriva miljöproblemen med fraserna ”naturen slår tillbaka” eller ”naturen hämnas” avslöjar likaså en felaktig uppfattning. är nämligen inte en hämndgirig fiende, naturen är en fantastisk – men sårbar – helhet som utgör förutsättningen för allt liv och skyddar alla livsformer, även människan, på bästa sätt. De stora miljöproblemen och ekokatastroferna är inte naturens hämnd, de är tecken på att människan har skadat naturen så illa att naturen inte längre förmår reparera den förödelse människan åstadkommer. Naturen förmår inte heller längre skydda människan från människan själv. Naturens yttersta reaktion är att dö.

Den primära målsättningen för den samhällsreform vi här presenterar är att hejda och vända nuvarande katastrofala utveckling, så att naturen återfår och kan bevara sin mångfald, hälsa och livsuppehållande förmåga. Förändringarna måste på kort sikt ske genom strikta lagar och en snabb omstrukturering av den mänskliga verksamheten. För att förändringarna skall bli bestående på lång sikt bör människan införliva en ny livsåskådning som präglas av allomfattande samhörighetskänsla och medkänsla.

Denna publikation är en översatt och bearbetad version av Gröna Förbundet för Livets Beskydd rf:s publikation ”Miten järkiinsä tullut ihminen voi elää” (januari 2002)

Översättning: Sonja Nyström, Vasa
Redaktör: Göran Ekström, Vasa

Vihreä Elämänsuojelun Liitto ry
Gröna Förbundet för Livets Beskydd rf
Maj 2007

 

Författarna av ursprungstexten 2002:

Göran Ekström, Vasa (red.)
Inkeri Hurme, Honkilahti
Tuomo Hurme, Honkilahti
Anneli Jussila, Sääksmäki
Pentti Linkola, Ritvala
Matti Sarmela, Helsinki
Kauko Savolainen, Suodenniemi
Leena Vilkka, Hyvinkää (ordf.)